Bjästamon - från strandvall till banvall

Under 2001–2002 var Bjästamon arbetsplatsen för ett trettiotal arkeologer. Det var då Norrlands dittills största arkeologiska undersökning, som gjordes inför byggandet av Botniabanan. För första gången inom norrländsk arkeologi kunde större sammanhängande ytor från yngre stenålder undersökas – en yta om ungefär 6 fotbollsplaner. En väldig massa fynd sållades fram och en container fylldes till brädden med jordprover för olika analyser. Allt beskrevs, fotograferades och mättes in.

Boplatsen har gett mycket värdefull kunskap till stenåldersforskningen i Norrland. En del av fynden från undersökningarna kan ses i utställningen Forntidsresan på Västernorrlands museum.   

På Bjästamon finns ett tiotal huslämningar, förmodligen också fler som inte syns utan att gräva. Landhöjningen har lämnat tydliga vallar efter tidigare stränder och stenålderns människor valde att bo på den strandvall som då var på lagom avstånd från vattnet.

Utöver husen finns också många olika gropar, färgningar, härdar, kokgropar och slagplatser (där man tillverkat stenredskap). Det finns en slags ordning bland de olika anläggningarna; varje aktivitet hade sin plats. Fyndspridningen ger en antydan om att man kanske sopsorterade redan på stenåldern.

2003 gjordes en kompletterande undersökning. En grav från stenåldern hittades, som är samtida med boplatsens äldre dateringar. Den begravda hade fått med sig en stor skifferspets, och rödockra hade strötts över kroppen. Rödockra är järnhaltig lera som hettats upp och blir då en kraftigt röd färg.

Det största huset som undersöktes syntes som en svacka med vall runt om innan undersökningen. Det var 24 meter långt och 6,5 meter brett. Hur huset såg ut när det användes går inte säkert säga, men det var vänt ut mot vattnet och hade en ingång på mitten. Huset var uppdelat i en bostadsdel med eldstäder och en förrådsdel med många gropar. Golvet var delvis nedsänkt och en del av huset har haft en stolpkonstruktion, och en del kan ha varit timrad. 

Bjästamon verkar ha varit bebodd under hela året, vilket inte kan ses på alla boplatser från den tiden. Brända ben och förkolnade frön visar matavfall från både vinter och sommar. Främst har man jagat säl och ätit mycket fisk – det finns ben från flundra, simpa, gädda, abborre, gös, karp, lax, sik, torsk, sill och lake. Det finns också ben från mård, älg, bäver, utter, räv/hund, hare och skogsfågel. Men inga tamdjur har hittats. Sädeskorn och malstenar visar att man malt mjöl och odlat en del. Hasselnötsskal berättar både om kost och klimat. Föremålsformer och material som bärnsten, flinta och koppar visar på kontakter med söder, norr och väster.

Bland alla olika kategorier av fynd är keramiken den mest utmärkande. Nästan 43 kilo samlades in.

Det fanns främst två typer av keramik på Bjästamon. Ett äldre porigt gods med organiskt material, som ger en porös och lätt skärv. Materialet har utsmyckats med kamstämpel och gropornamentik. Kärlen var ganska stora, 30–40 cm i diameter.

Den största mängden keramik kom från ett yngre, fast gods där kvarts och andra bergarter blandats in i leran. Kärlen var ungefär 10–25 cm stora med flat botten, och dekorerade med både gropar, snörornamentik och tvärsnodd. Keramiken är närmast en blandning mellan gropkeramik och stridsyxekeramik, två stenålderskulturer med karaktäristisk keramik. Analyser av beläggning (matskorpor) på skärvorna har visat spår från vegetabilier, landlevande och vattenlevande djur.

Analyser av keramikens lera tyder på att båda godstyperna tillverkats lokalt, av lokala leror. Kärlformer och dekor berättar att den som tillverkade den första krukan på Bjästamon förmodligen lärt sig hantverket i ett gropkeramiskt sammanhang.   

Bjästamon har även spår från senare tiders aktiviteter. Under medeltid tillverkades tjära i en tjärdal intill bäcken, i kanten av det största stenåldershuset. Flera härdar, olika de förhistoriska, dateras till 1700-talet och har tolkats som samiska.