Byggnadstradition i Västernorrland

Timmertekniken slår igenom i Sverige under tidig medeltid. Troligtvis introduceras den österifrån. Byggnaderna kom naturligt att formas av det råmaterial som använts och timmerhusens ”stugor” (=rum) får ett naturligt mått kring 5x5 meter med lite olika variationer, beroende på byggnaders status och typ. Olika gårdstyper, anpassade till jordbrukets behov, växer fram i landet. Den nordsvenska gårdstypen, visar fram till 1700-talets slut att bostadshus och fähus placeras intill varandra i en tät sluten fyrkant.

Under 1800-talet förändras både landskap och byggnadstraditioner med skiftesreformer och byggnadsreglering. Gårdsformen blir mer luftig och mangårdsbyggnaden placeras i regel mot söder med undantagsstuga och stall eller ladugård, i vinkel. Förebilderna kom från överklassens byggnadsstil med huvudbyggnad och flyglar.

Bebyggelseutvecklingen påverkades dels av lokala traditioner och nationella förordningar.  Ända sedan nationalstatens grundande under 1500-talet har staten ställt krav på sina undersåtar. Under 1500-talet utfärdades en husesynsförordning som gav överheten mandat att ställa krav på böndernas bygge i fråga om storlekar och byggnadstyper. Fler nya förordningar följde sedan, bland annat 1681 och 1739. Här föreskrev staten vilka hus som var ”laga och nödige”. Syftet var att ge råd så inte bönderna uppförde fler hus än nödvändigt och bidra till effektivitet.

Under 1700-talet ökar statens rädsla för att skogen ska sina och flera kungliga förordningar införs. 1757 kommer en förordning om byggandet av stenhus där 20 års skattefrihet utlovas för dem som bygger sina hus i sten. 1766 lanserar också Carl Wijnblad förslag på hur allmogen kan bygga för att spara på träråvaran, det genom att bland annat att bygga i sten, skiftesverk eller korsvirke.  Orsaken var att spara skog och minska bränder. Nu uppmuntras allmogen att bygga i alternativa byggnadstekniker och ersätta vedtak med torvtak, bygga hägnader av sten i stället för trägärdsgård med mera. Förordningen kom inte att få något stort genomslag i Sverige med undantag för delar av Skåne och på Gotland. Här i Västernorrland beklagar sig landshövdingen Örnsköld i sin berättelse till riksdagen 1769, över allmogens bristande intresse för stenhus.  Stenhustraditionen fick därmed vänta ytterligare något århundrade.

1750 kommer nya ritningar efter Carl Hårleman, ut för officersboställen. De får däremot stor spridning i landet. Här förespråkas en byggnadstyp i sexdelad plan med sal och två murstockar i mitten av huset. Byggnadstypen blir först vanlig på herrgårdar med slår igenom bland allmogen vid 1800-talets slut. Skiftesreformerna skapade möjligheter för nya idéer att ta form, särskilt laga skifte då flera gårdar samtidigt skulle flyttas. Gårdsformationen löses upp och nya byggnader introducerades.

Trots statens strävan att påverka, visar det sig att bondeståndets byggnadstraditioner vara svåra att påverka. Böndernas byggnader påverkades mer av influenser av varandra eller samhällsförändringen i stort.

Dessa små stugor har ingången från gaveln och stugan består endast av ett rum. Denna byggnadstyp har använts till både bostäder såsom skogsarbetarkojor eller fäbodstugor och till mindre ekonomibyggnader som smedjor lador eller bastu. De är vanliga vid äldre bondgårdar och fäbodställen. Enkelstugorna var små bostäder som senare blir vanliga som fäbodstugor, bagarstugor eller vid torpställen. Parstugan var den vanligaste bostadstypen fram till mitten av 1700-talet då korsbyggnaderna tog över.  De karakteriseras av att de är låga och långa. Namnet berättar hur många stora rum som stugan har. Ingång på mitten med en liten kammare rakt fram med en eller två  större rum (stugor) på vardera sida om förstugan. Skorstenen är placerad vid bakre yttervägg. De är idag väldigt ovanliga och har därför höga kulturhistoriska värden.

Den äldre bebyggelsen, vanligast fram till 1800-talets början, var enkelstugan och parstugan. Ibland med kökskammare på baksidan och liten källare under huset. Oftast i en våning men två våningar förekommer in på 1800-talet. Ordet ”stuga” står för det stora rummet i huset. Enkelstuga har en stor kökstuga, kammare och förstuga, medan parstugan har två på vardera sida om förstugan.

I Maland fanns inte några sådana hus bevarade, men väl ett häbbre, troligtvis från 1700-talets andra hälft och en större logbyggnad.

Under 1800-talet introduceras nya byggnadstyper med inspiration från prästgårdar och militärboställen. Äldre bebyggelse reglerades i byggningabalken i 1734 år lag. Parstugorna ersätts succesivt av byggnader som kallas salsbyggnad, korsbyggnad eller sexdelad plan. Anledningen till förändringen av byggnadstraditionerna, var att nya ritningar för officersboställen spridit sig över landet, nya ideal som bönderna snart tar efter. Nu placerades murstocken i mitten av huset och inte utmed yttervägg som i de gamla enkel- och parstugorna. Allt för att vara energieffektiva och spara på värmen.

Det var antalet murstockar och rum som avgjorde av byggnadstypen kallades. En murstock med väggar skapade som en planlösning som ett ”kors” i bygganden.  Korsbyggnaderna uppfördes både i enkel- och dubbelkorsbyggnader (Även kallad hel- eller halvkorsbyggnad och innebar en eller två murstockar, se fig. 18 och 19). Torpsgården på Norra Bergets friluftsmuseum i Sundsvall är ett gott exempel på en helkorsbyggnad.

På var bondgård fanns i regel en huvudbyggnad och en undantagsstuga, eller bryggstuga. Vid 1800-talets början var huvudbyggnaden ofta en parstuga i två våningar och en undantagsstuga i form av en enkelstuga. Vid århundradets slut bestod ofta huvudbyggnaden av en salsbyggnad och undantaget av en halvkorsbyggnad.

Halvkorsbyggnader

Vid 1800-talets mitt ersattes många av de äldre parstugorna av en korsbyggnad. Denna byggnadstyp, som kallats halvkorsbyggnad, byggdes i både en och två våningar och blev mycket vanlig i Medelpad och Ångermanland (se fig. 18). Planlösningen utgick från en murstock i mitten med rummen placerade runt. Man kommer in till en förstuga med kökstuga till höger, kammare innanför och en liten sal. Byggnadstypen finns i lite olika varianter, större och mindre.

I södra Medelpad finns ett rikt bestånd av halvkorsbyggnader i två fulla våningar uppförda under åren 1860–80 talen. Dessa efterträds eller kompletteras, ofta av en ståtlig salsbyggnad vid sekelskiftet 1900.

I Maland är flera av de torp och undantagsstugor som finns bevarade enkelkorsbyggnader i 1½ plan med inredd vind. De är små och välplanerade. Maland 1:41, 1:13, 3:4, 2:9 och 1:17 är alla sådana timrade byggnadstyper.

Salsbyggnad

Redan under slutet av 1600-talet blir den sexdelade planen vanlig på herrgårdar och adelsgårdar. I Norrland introduceras byggnadstypen i och med att järnbruken etableras vid 1600-talets slut och sågverksindustrin utvecklas under 1800-talet. Residens i Härnösand kom att bli en av få ståndsmässiga förebilder från 1700-talets i länet. Byggnaderna är ståtliga med två murstockar kring vilka rummen är placerade. De äldre byggdes ofta i 1½ plan, och vid 1800-talets slut i två fulla våningar och frontespis på båda långsidorna. I salsbyggnaderna kommer man in i en stor förstuga med en stor sal innanför. På vardera sida om denna ligger två rum mot var kortsida. Den sexdelade planen ser likadan ut men kan ha en mindre kammare mitt för förstugan i stället för en stor sal.

Med inspiration från alla herrgårdar som uppförs kring Sundsvallskusten och ett ökat välstånd, blir denna byggnadstyp mycket populär bland bönderna i Medelpad vid 1800-talets slut och en bit in på 1900-talet.  I Maland byggs en ståtlig salsbyggnad på Maland 1:42 och vid Malandsgården Maland 5:5.

Förutom alla de byggnader som var ämnade för boende fanns flertalet ekonomibyggnader. En gård kunde ha upp till 20 byggnader under 1800-talets början.  Härbre, ladugård, stall, lador, loftbodar och loge. Härbret användes för förvarning av redskap, mjöl, bröd eller kött. Namnet kommer från ordet ”härbärgera” som betyder hysa, inhysa eller förvara.  Härbren kan vara riktigt gammal då dess funktion gjort byggnaden viktig, och bidragit till att de bevarats över tid. Härbrena står på stolpar på ett syllvarv för att hålla råttor och möss borta. Byggnaden är timrad med stockar som bearbetats med yxa.

Under 1800-talet börjar man bygga logbyggnader i kvadratisk form ofta timrade ibland delvis byggda stolpverksteknik. Byggnadstypen ersätter den långloge som var vanlig på 1700-talet och användes för att tröska säd. Skälet till bebyggelseförändringen var att tröskningsmetoderna ändrades. Från att ha haft hästar som dragit tröskvagn fram och tillbaka i en lång byggnad, kom tekniken tröska säden i en rundvandring. Driven av hästkraft, vatten eller senare under 1800-talet av eldrivna tröskmaskiner.

Namnet ladugård omfattar ursprungligen en hel rad ekonomibyggnader såsom fähus, stall, lada, foderbod, hönshus och svinstia och utgjorde en egen gårdsformation. Det till skillnad från ”mangården” där människornas alla byggnader samlades. Med tiden förändrades namnskicket och kom endast att omfatta den byggnad där djur inhystes.  Ladugården var ämnad för kor, häst och kanske gris och höns. När jordbruket effektiviserades under 1800-talets slut och växtförädling och konstgödsel introducerades, ökar andelen nötkreatur på gårdarna. Elektrisk mjölkmaskin underlättade också arbetet vilket möjliggjorde fler mjölkkor.

Under 1920 och 30-talen byggs flera villor. Mark styckas av från stamhemmanen och tomter säljs ut. Till exempel Maland 3:13 och 3:14. Planlösningen för de äldre villorna liknar den gamla korsbygganden med murstock i mitten med rum runt i kring. Ljusa lätta inredningsideal lanseras allt eftersom kunskapen kring hygien och vikten av frisk luft och rena ytor ökar. Pärlspontspanel lanseras och ljusa kulörer blir vanligare. Villorna inreddes ofta med två lägenheter, en på övervåningen och en på nedre plan.  Köket hade delvis fast inredning och plats för matbord.  Under 1920-talet tar inspiration från klassicismen och förstukvisten får ofta runda kolonner med fronton och knutbrädorna dekoreras som en pilaster och inklädd takfot. Dekorativa vindsfönster blir vanliga, liksom svarvade trappräcken.

Klassiska snickerier

Dörrar, foder, socklar och fönster har förändrats över tid, vilket gör att de kan användas för datering av en byggnad. I de inventerade byggnaderna fanns väldigt lite av äldre original bevarat i de äldre fastigheterna, men några dörrblad, dörrfoder, golvsocklar och en del taklister återfanns, samt ett par vedspisar. Alla från tiden mellan 1860 och 1930.

Snickerier såsom fönsterfoder, dörrfoder och socklar följer den klassiska stilhistorien och profilerna förändras med nya ideal. 

Vid mitten av 1700-talet började nya typer av dörrar tillverkas. Det blev vanligt med tre olika stora fyllningar med ett upphöjt mittparti, en spegel. Fyllningen gjordes avsmalnande utåt och sköts in i en skåra, så kallad not, i ramen. Denna konstruktion kallades halvfransk fyllning och såg lika ut på båda sidorna. En helfransk fyllning hade en utskjutande list placerad mellan ramen och fyllningen.  

Allmänt kan sägas att rumsdörrarna ofta var breda och låga under 1700-talet än vad de senare blev. Dörrarnas storlek varierade också beroende på typ av social miljö. I enklare hem var dörrarna, liksom rumshöjden, vanligen lägre och i förmögna hem, högre.

Under 1900-talets första decennier förändras planlösningen för villor och småhus allt mer.  De nya idealen bryter med den gamla traditionen där köket varit allrum för både boende, arbete och mat. Att ha en kallställd ”sal” för festliga tillfällen anses vara ineffektivt och skapar trångboddhet bland folket. Nya namn som vardagsrum lanseras, köken blir mindre för att poängtera rummets nytta för endast matlagning. Ett sovrum för var familjemedlem blir allt vanligare. Nya uppvärmningsmetoder som vattenburen värme skapar nya behov. Källare inreds med tvättstuga, pannrum och gillestuga.

Efter andra världskriget ökar välståndet och bostäderna anpassas till nya hushållsmaskiner såsom kyl, frys och tvättmaskin.  Under 1950-talet blir också tv:n allt vanligare. Allt detta påverkade planlösningen och det moderna bostadsbyggandet.

1950-talet erbjöd en ny planlösning och bostad i ett plan med källare. Villaplanen har nu övergetts och planlösningarnas är mer öppna. Rummen ligger på rad och köken är små med separata matrum intill.  Med stockholmsutställningen 1930 slog en ny arkitektur- och designstil igenom, funktionalismen. Nu skulle funktion gå före stil och dekoration. Enkelhet och saklighet var nyckelorden i den nya moderna livsstilen. Sparsmakad inredning, utan profiler eller dekorationer lanserades. Raka dörr och fönsterfoder, perspektivfönster utan spröjs, släta ljusa fasader utan fönsterfoder.