Fäbodbruk i Västernorrland
Inom det nordiska fäbodområdet kunde en by eller en gård ha en eller flera fäbodar på längre eller kortare avstånd från gården.
Fäbodbruk är en driftsform där odlingssystemet inte tillförs någonting utifrån. Hävden av marken är grundad på den naturliga växtligheten, både vad gäller betestillgång och vid slåtter. Fäbodplatsen valdes med omsorg, en källa eller en bäck fanns alltid. Där läget var lämpligt och fuktighet samt näringstillstånd gav förutsättningar för god produktion, hjälptes vilda foderväxter fram genom att träd och buskar rensades bort.
Fäbodbruket har alltid förändrats. Dagens fäbodar speglar inte förhållandet då fäbodbruket blomstrade på 1700-talet eller då det hade sin största omfattning i slutet av 1800-talet med mer än 20 000 levande fäbodar. Vid den här tiden hade flertalet byar en fäbod, vilken bestod av flera vallar. Varje enskild gård hade sin vall, dessa var samlade till en gemensam vall för hela byn. Gårdarna använde sig utav sin vall där det fanns stuga, fähus, lador och andra byggnader.
Stora delar av det förindustriella samhällets bebyggelse är idag borta för alltid. Utvecklingen har gjort många byggnadstyper överflödiga då deras ursprungliga funktion inte längre existerar. Detta gäller i hög grad för fäbodbrukets bebyggelsen efter den starka tillbakagång fäboddriften har genomgått under 1900-talet. Då den ursprungliga funktionen inte längre finns kvar har framför allt fähus och lador försvunnit eftersom de inte längre underhålls. Det är större sannolikhet att stugorna finns kvar då de har använts som sommarstugor och jaktstugor. Vallarna växer snabbt igen med skog då de inte längre betas.
Nedläggningen av fäbodar i Västernorrlands län har sedan sekelskiftet 1900 skett successivt, med en kraftig topp under 1920-30-talen.
I nyare tider uppvisar det svenska fäbodväsendet stora lokala variationer. Det gäller såväl organisations- som ägoförhållanden, hustyper, flyttningssystem, arbetsmetoder, redskap samt språkliga uttryck.
Historik och utbredning
Fäbodbruket är gammalt i Norden. Det finns belagt i så gott som hela Norge, större delen av Sverige och var spritt från finska Lappland till Karelen. I samband med Islands kolonisering på 700-talet fördes fäbodbruket dit.
De äldsta skriftliga källorna i Sverige, som beskriver fäbodbruket, är de medeltida landskapslagarna. Fäbodbruket i Norge finns litterärt belagt sedan 800-talet, men det är sannolikt betydligt äldre där liksom i Sverige.
I Sverige fanns i slutet av 1800-talet en fäbodgräns som gick från sydöstra Värmland till norra Uppland. Norr om denna gräns förekom fäbodbruk. Fäbodbruket var sålunda en utpräglat norrländsk företeelse med undantag av vissa områden kring Mälaren och i närheten av Vänern.
I Västernorrlands län gick fäbodområdets norra gräns genom Gideå, Björna och Trehörningsjö. Det finns dock ett fäbodområde som sträcker sig från Ångermanlands inre delar och upp i Västerbotten.
Typer av fäbodar
Tre huvudtyper av fäbodar har Sigurd Erixon urskiljt när han 1918 lade fram sitt program för bebyggelseundersökningar.
Vanliga fäbodar
Kallades ibland för långfäbodar, utfäbodar eller fjällfäbodar. Till dessa fäbodar sändes djuren under högsommaren och sköttes av vallhjon eller fäbodpigor. Gårdsfolket vistades endast tillfälligt på fäboden vid slåtter, buhelg eller för att hämta hem mjölkprodukterna.
Hemfäbodar
Kallades ibland för gårdsfäbodar eller åkerfäbod, hit flyttade hela familjen eller större delen av hushållet. På dessa fäbodar vistades man under så lång tid att man kunde delta i arbetet som också i allmänhet gällde åkerbruk och slåtter. I fäbodområdets yttre delar, där fäbodväsendet inte var lika utvecklat som i kärnområdet, var ofta den enda skillnaden mellan lång- och hemfäbodar avståndet till byn.
Halvfäbodar
Halvfäbodar låg så nära byn att mjölken dagligen eller ett par gånger i veckan kunde föras hem eller till mejeri. Utöver fähus skall även övernattningsstuga finnas för personalen som dagligen, eller flera dagar i veckan deltog i arbetet hemma på gården.
Långfäbodar och hemfäbodar betecknas gemensamt även som helfäbodar. Det markerar att en fullständig mjölkberedning bedrevs där med smör, ost och mesost som slutprodukter.
Det finns även en geografisk indelning av fäbodar efter terrängtyper så som dalfäbodar, slätt- och platåfäbodar, lidfäbodar, berg- och toppfäbodar.
Fäbodsystem
Med fäbodsystem menas delvis den ordning och tidsföljd som betesmarkerna nyttjades samt delvis organisationen av fäboväsendet ur ägosynpunkt.
Enfäbodsystem kallas den organiserade flyttningen som sker mellan hembyn och en fäbod.
Flerfäbodsystem avser flyttningen mellan gården och två eller fler fäbodar. Beroende på vilken årstid som fäboden nyttjades kallas de vår-, sommar- och höstfäbod.
Fäbodarna skiljs åt ur ägosynpunkt genom termerna gemensamhetsfäbodar samt byfäbodar. På de gemensamma fäbodarna är hus, vall, beten och myrslåtter gemensam egendom. På byfäbodar är allt enskild egendom på samma sätt som i hembyn.
Enstugufäbod är en typ av byfäbod där fäboden endast används av en ägare. Denna typ av fäbod har ofta uppstått i samband med laga skifte, då endel delägare till en fäbod var tvungna att flytta ut till sitt eget nybildade skogsskifte.
Fäbodens byggnader
Husbeståndet på fäbodarna var beroende av fäbodtypen. På den slåtterlösa fäboden behövdes endast stugor, mjölkbodar och fähus. Där man slog hö behövdes dessutom lador och på de fäbodar där man hade åkerbruk fanns ibland även ytterligare ekonomibyggnader. Nästan alla fäbodens byggnader är uppförda i timringsteknik. Det är naturligtvis en följd av den goda virkestillgången inom fäbodområdet. Här följer en kort genomgång av fäbodarnas mest karaktäristiska byggnadstyper.
Hustyper
Fäboden är något av ett reliktområde, med det menas att det är en plats där seder och bruk, materiella kulturprodukter, som byggnader och redskap, har levt kvar längre i en äldre form än i mer bebyggda områden. Orsaken bakom detta är troligtvis dels fäbodarnas avsides belägenhet samt dess säsongsvisa användning.
Eldhuset
Eldhuset är en den äldsta typen av bostadshus som finns i Sverige. Byggnadstypen har levt kvar inom fäbodkulturen framför allt på långfäbodarna i övre Dalarna. Karaktäristiskt för eldhuset var ingång på gaveln, jordgolv samt att murstock och skorsten saknades. Istället fanns en eldhärd mitt i byggnadens enda rum. För att släppa ut röken och för att få in dagsljus fanns ett rökhål i taket. Eldhusets tak var belagt med ved- eller brädtak. Interiört fanns utefter väggarna britsar eller lavar, dessa användes både som liggplatser, bord och som sittplatser. Eldhuset fanns naturligtvis i många olika utföranden och kan karaktäriseras som en grundtyp av bebyggelse på fäboden. Eldhuset ersattes under 1700-talets slut och 1800-talets början av enkelstugan eller fäbodstugan.
Fäbodstugan
Fäbodstugan skiljer sig från eldhuset genom en murad spis vid en vägg istället för en öppen eldhärd mitt på golvet. Stugan har dessutom en skorsten av enklare slag, fönster samt trägolv. Fäbodstugans plan kan variera från ett stort rum till flera rum med egna ingångar samt kammare. En vanligt förekommande plan är enkelstugan med ett rum med eldstad, förstuga och kammare. Stugans ingång finns på gaveln eller långsidan. En vanlig byggnadstyp i Ångermanland består utav ett rum med en eller flera mjölkbodar avskiljda från rummet.
Kokplatser
Stugans spis var inte särskilt lämplig för långvariga mesostkok. Ibland behöll man då eldhuset som kokplats eller så hade man eldstaden utomhus. I Ångermanland kallades kokplatsen utomhus för ”blanngäla” eller ”blannsta” , benämningen kan spåras till ”blanna” som är den dialektala benämningen för vassla. Ibland försågs eldstaden utomhus med snedtak och tre väggar för att slutligen inrymmas i ett speciellt kokhus.
Mjölkboden
Mjölkboden var ofta inrymd i stugan, men kunde även vara en separat byggnad. I mjölkboden förvarades alla färdiga mjölkprodukter, här hälldes mjölken upp i tråg så att grädden kunde flyta upp och skummas. Trågen placerades i ett pinnträ, en ställning på väggen.
Fähusen
Fähusen kan variera i utseende och benämning, ofta var de byggda i en våning med ingång på gaveln. Korna stod i två rader, i enkla bås med huvudena mot långväggen. Mjuk mossa kunde användas för att bädda med under korna. Den gjorde det lättare att hålla rent, drygade ut gödseln och gav den en bättre konsistens. Genom denna gödselhantering lindrades även flugplågan. Småkreaturen, får och getter, fick gå lösa i egna fähus. Hos dem strödde kullan ofta hackat granris. I regel mjölkades djuren alltid inomhus, fähusen skulle vara mörka för att hålla mygg och flugor borta. När myggplågan var som värst kunde man lindra den genom att röka våt mossa över glöd.
Hemlighus
Dass nämns sällan i uppteckningar, om de överhuvudtaget förekom var de ofta sammanbyggda med fähuset.
Vedbod
Trots den stora vedförbrukningen på fäboden var det mycket ovanligt med vedbod. Istället så staplades veden utmed husväggarna eller i anslutning till kokhus och kokplatser.
Lador
På det fäbodar där man hade slåtter fanns ofta två eller flera lador på vardera hushålls skifte. Ladorna var ofta glest timrade med ingång på gaveln.
Härbren, stall och logar
Till åkerfäbodar med stort jordbruk hör härbren, stall och logar. Det är relativt ovanligt i Västernorrlands län.
