Fabriksförfall - Vår tids katedralruiner?

 I Svartvik söder om Sundsvall, ståtar Hyvleriet, en av länets bäst bevarade industrihistoriska byggnader. Men havet som granne är platsen magisk att besöka. Mittemot ligger gamla Nyhamnsfabriken och glittrar som en granat i sensommarsolens eftermiddagsstrålar. Båda miljöerna är unika i vårt län. Hyvleriet för att den är skyddad i detaljplan men intention att bevaras för framtiden, Nyhamnsfabriken som ett landmärke för 1900-talets industriella expansion.

Jag skulle våga påstå att de båda är av nationellt intresse för att förstå regionens betydelse för Sveriges välfärdsutveckling under 1900-talet. De ståtar som vår tids katedralruiner. Symboler för en stark framtidstro, sociala reformer och ekonomiska framgångar. Men ett skiljer dem åt.

Hyvleriet står inför utveckling där fler och fler vill se den unika tegelbyggnaden rustas som resurs för det lokala kulturlivet. Just nu verkar det finnas ett fönster öppet som kan göra det möjligt. Visst kommer det att kosta att rusta fasaden och säkerställa användning, men kanske är det en mindre kostnad i relation till det symbolvärde och attraktivitet, byggnaden ger både Svartvik och Sundsvall. Unika möjligheter att få besöka en industribyggnad som varit arbetsplats för såväl hyvleriarbetare som lågfabriksanställda, småhustillverkare och bilskortshandlare.

Byggnaden representerar en arkitektur som med sina arkitektoniska ambitioner knyter an till Stenstadens borgarpalats. På så vis är Granska huset och Hyvleriet två sidor av sammamynt. Skillnaden är att i stan finns de flesta hus bevarade, men av alla de sågverk som engång låg utmed vår kust finns endast en handfull industrihistoriska byggnader kvar, Hyvleriet och Nyhamnsfabriken inräknat. 

Nyhamnsfabriken däremot, står inför en mörkare framtid. Nu ska anläggningen rivas. Området utgör idag en stor säkerhetsrisk och svåra miljögifter lurar markerna. Ja, det är ju självklart, alltmåste rivas så dioxiner i marken kan saneras. Eller är det, det? Självklart alltså...?

Sanering av dessa platser tar stora resurser i anspråk. Men skulle man inte våga tänka att delar av fabriksbyggnaden, liksom en äldre kyrkoruin,  bevaras som ett industrihistoriskt monument i en ny rekreationspark? Idag finns flera metoder för att med växlighetens hjälp sanera miljöfarliga platser. En metod som kan ge unika rekreationsområden, samtidigt om man tar greppet om de tidigare så farliga industriplatsen. Möjligen är teglet i sådant skick att det går att återanvända, kanske till ett konstverk?

Upplevelsen av Nyhamnsfabriken från Svartvikssidan är omistlig i relation till hur mycket som finns bevarat av våra industrihistoriska miljöer. Den ger perspektiv till Svartvik och sätter hela området i en större nationell kontext.

Kanske är det dags att utmana den moderna berättelsen kraft som  ser bevarandet som en omöjlighet. Kanske är det tvärtom. Kanske kan bevarandet och det varsamma förhållningssättet ge fler möjligheter än vi anar? Våra kulturmiljöer berättar både om misstag vi bör lära av och  vilka värden som är beständiga över tid. Vackra vyer, imponerade utsikter lockar oss människor för att inte tala om intresset för urbana brutala platser. Få kan väl undgå att förundras när man ser Nyhamns stora fabrikskomplex spegla sig i vattenytan. Tänk att kunna ta vara på den vyn.  Det som skapar förundran och ger perspektiv som lockar människor att stanna kvar, flytta hit, eller delta till ett kreativt kulturliv.

Vad tror ni?

/Johanna Ulfsdotter/Antikvarie, skribent och vise ordf. i svenska byggandsvårdsföreningen.