Flottning – hårt och farligt arbete med romantiskt skimmer

Förr i tiden var flottning det dominerande och enklaste transportsättet. Det innebar att timret fördes genom strömmande vatten på älvar, i bäckar och sjöar, ner till träindustrierna vid kusten. Flottningen började i Västernorrland redan på 1740-talet och pågick fram till 1960-talet, men den allra sista flottningen i länet skedde 1982. Transport av timmer togs över av lastbil och tåg, för att det blev mer lönsamt.

I de större vattendragen bildades flottningsföreningar som skötte själva flottningen och skötseln av älvarna. Arbetarna, som kallades flottare, skulle se till att timret kom fram och drev med vattnets strömmar.

Flottningen krävde många arbetare och arbetet var tungt, slitsamt och farligt. Det var många flottare som förlorade livet under arbetet. De flesta var säsongsarbetare som hade ett torp eller jordbruk som huvudsyssla. Många kom från den lokala trakten och yrket gick ofta i arv från far till son. Kvinnor var mycket sällsynta. Även barn arbetade, och fick ta ledigt från skolan för att hjälpa till i arbetet.

Halvar i Skrike, söder om Örnsköldsvik, minns att när han var barn var lönen 25 öre i timmen. Det var mycket för en skolungdom på den tiden. Många barn såg därför fram emot när flottningsarbetet började på våren, så att de skulle kunna tjäna en extra slant.

Flottningstiden var kort och hektisk. Det var på våren som arbetet pågick, då vårfloden gjorde att det fanns mycket vatten. Ju mer vatten som fanns desto smidigare flöt timret. För att hinna med flottningen innan vattenståndet blev för lågt, arbetade flottarna dag som natt. Ibland flera dygn i sträck och även på söndagar och helgdagar.

Ett populärt folknöje på söndagar var att titta på när timret rusade nerför älvarna. Ibland kunde timret fastna och fläta in sig i varandra i så kallade brötar. Då gällde det för flottarna att riva dessa så att timret kunde driva vidare nedströms. Detta var ett besvärligt och farligt arbetsmoment, och många flottare drunknade under just detta arbete. Spänningen och dramatiken gjorde det ännu mer intressant att titta på.

Få flottare hade råd med stövlar. Tvingades man ner i vattnet fick kläder och skor torka på kroppen. Även om flottaryrket var hårt och farligt så var det ett fritt yrke med hög status och romantiskt skimmer.