Högom i Selånger

Gravfältet har ursprungligen haft 17 högar, idag återstår 10. Fyra av gravarna är omkring 40 meter i diameter och 4–5 meter höga, övriga gravar mäter 5–15 meter i diameter upp mot 2 meter höga.  

För 1 500 år sedan fanns här en stormannagård, med kontakter både i Norden och Europa.  

Fram till slutet av 1940-talet fanns en bondgård med tillhörande byggnader, med körvägar mellan och på gravhögarna. Marken odlades ända inpå högarna. 1946 köpte Sundsvalls stad marken efter att gravfältet gränsbestämts. Gården med alla byggnader togs bort och gravfältet restaurerades.  

I omgångar under åren 1949–1960 undersökte Riksantikvarieämbetet fem av gravhögarna. Den största, nr 2, är den som undersöktes först och det är också den som blivit mest känd på grund av sitt rika innehåll.  

På platsen finns också en runsten. Den har flyttats runt några gånger och står inte på ursprunglig plats. Runstenen är vikingatida och yngre än de undersökta gravarna på Högomgravfältet. 

Vid 1950- och 1980-talets undersökningar påträffades flera husgrunder och vardagsföremål. Det visar att platsen varit bebodd redan innan gravarna anlades. Under hög 3 fanns ett kärnröse och ett stort gravklot, men högen innehöll ingen begravning i vanlig mening.  

I botten under alltsammans fanns en välbevarad husgrund efter ett nedbrunnet hus. Ovanligt många fynd påträffades inom husgrunden. Några brända ben bedömts som mänskliga. 

Många av föremålen som påträffades bestod av typiskt kvinnliga fynd som hårnålar, pärlor och nålhus. Det har bidragit till tolkningen att en eller tre kvinnor blivit innebrända. Föremålens lägen och välbevarade byggnadsrester gör det troligt att högen byggdes över brandresterna kort efter eldsvådan.

I hög 4 fanns en stor järnkittel som fungerade som benbehållare i graven. Kitteln var fylld med brända ben och föremål som legat på gravbålet. Järnkittlar är ovanliga, men en parallell till Högomkitteln påträffades i Valla vid plöjning på 1950-talet, bara några kilometer från Högom. Den låg vänd upp och ned över nio spadformiga ämnesjärn, på en boplats med dateringar från romersk järnålder till vendeltid. Läs mer om boplatsen i Valla här.

Under järnåldern var det vanligast att kremera, men även jordbegravningar förekom. I hög nr 2 fanns en kammargrav, som ofta förknippas med den begravdes höga status. En kammargrav är ett rum som byggs till den döde och de föremål han eller hon fick med sig till andra sidan.   

All sten och jord hade pressat ihop kammargraven i Högom till en tunn kompakt kaka, som gjorde det omöjligt att gräva fram fynden på plats. I stället gjöts hela gravkammaren på 5 x 2 meter in i gips, lyftes upp med kranbil och fraktades till Stockholm för att prepareras inomhus under bättre förutsättningar. Detta gjorde att allt material kunde röntgas innan föremålen karvades fram.

Gravhögens storlek antyder att det inte var vem som helst som begravts där. Men att det skulle finnas så rika, så många och så välbevarade föremål i graven hade nog ingen väntat sig innan undersökningen.

Det enda som inte var välbevarat var skelettet; bara ett fragment av nyckelbenet fanns kvar. Utifrån föremålen kan antas att det var en man som begravts. Graven var inte plundrad, vilket ibland skedde redan under förhistorisk tid. Föremålen var inte heller sönderbrända som de blir vid kremeringar, därför fanns både trä och kläder kvar.

I graven fanns både silver och guld och en komplett vapenutrustning med svärd, sköld och pilspetsar. Där fanns också sadel och full hästmundering, olika redskap, yxor, smycken, diverse husgeråd, laggkärl och trätallrikar, norsk keramik, romerskt glas, ett bronsfat och en Vestlandskittel. Troligen har åtminstone en del av kärlen varit fyllda med mat och dryck.

Varje föremål har varit noggrant placerade i gravkammaren utifrån respektive funktion. En del av föremålen, exempelvis glasbägarna, har varit gamla och ”antika” redan när de lades i graven. Flera av föremålen saknar kända motsvarigheter.  

Bland alla praktfynd ger kanske textilierna den mest spännande hälsningen från järnåldern. Det är otroligt sällsynt med forntida kläder. Den begravde var klädd i byxor och en röd ylleblus med ett exklusivt bälte. Han har haft huvudbonad och fotbeklädnad. I bältet satt en läderpåse med hasselnötter som färdkost, en silverpincett, elddon och eldslagningssten, en väska med två guldstenar, en kam och en dolk.

Blusen var kantad med mönstervävda brickband i nederdel och ärmar. Både byxor och blus har haft förgyllda agraffknappar av silver och brons. Kläderna har varit så välbevarade att både tillverkningsteknik, mönster och storlek på plaggen, samt delvis även färg gått att se.