Upptäckten
Vägarbetarna kunde knappt hejda sin nyfikenhet och upptäckarlust när sanden rann undan och stenkistan kom i dagen. Något liknande hade de aldrig kunnat föreställa sig att hitta. Frestelsen att fortsätta gräva var stor, men i kistans mörka inre väntade något som fick dem på andra tankar. Ben. Uppenbarligen mänskliga. Otaliga rubriker i landets tidningar följde på upptäckten. "Märkligt fornfynd i Indal” skrev Dagens Nyheter den 7 juli 1923.
En blottlagd stenkista och skylten ”Forngrav. Fridlyses vid laga ansvar” mötte arkeolog Gustaf Hallström när han en kulen septemberdag anlände till den lilla orten Lagmansören invid Indalsälven. Året var 1923 och han var där på uppdrag av riksantikvarien. Tillsammans med sina medarbetare var det hans uppgift att undersöka graven.
Regnet vräkte obarmhärtigt ned över arkeolog, stenhällar och gravlagda och den fina sanden som fyllde kistan klibbade fast vid de förmultnade skelettresterna. Gustaf arbetade med händerna som redskap. Ibland tog han en kniv till hjälp. Utöver de mänskliga benen fann han även några små fragment av brända ben och kol som han omsorgsfullt dokumenterade. Kanske en offergåva resonerade han. Medan han arbetade måste han ha funderat över deras identitet, de som gravlagts där vid älvens strand för 4 000 år sedan.
Vilka var de?
Kvinnan var omkring 25 år gammal när hon dog, omkring 2210-1960 f.Kr. Hon var endast 150 cm lång och hade livnärt sig på det skogen och jorden kunde erbjuda. Hon fick med sig en liten flintskärva i graven. Gustaf Hallström tolkade det som en möjlig skrapa. Vid hennes sida låg en pojke som var mellan sju och åtta år. Hur deras relation såg ut känner vi ännu inte till. Kanske var de mor och barn eller bror och syster.
Det vi vet är att de verkar ha ätit samma typ av kost. Idag känner vi henne som Kvinnan från Lagmansören. Tyvärr finns det än så länge väldigt lite information om barnet, men framtida DNA-analyser kan kanske ge ny kunskap
Ett sista farväl
Dödsorsaken går inte att utläsa ur de sköra benen Gustaf Hallström samlade in under regnovädret i Lagmansören. Säkert är att kvinnan och barnet var en del av ett större sammanhang. Deras närmaste såg till att förära dem en ståtlig begravning av aldrig tidigare skådat slag, i de här trakterna.
De lades till vila sida vid sida i en kista omsorgsfullt konstruerad av bastanta stenhällar. Under deras huvuden placerades något mjukt så att de skulle ligga bekvämt. Bredvid kvinnans huvud låg det lilla stenverktyget av flinta som var mer än bara en avhållen ägodel. Det bar på vaga minnen av avlägsna platser och främmande släkter. Innan kistan förslöts lämnades ett litet matoffer hos kvinnan och barnet. Vem vet när de kunde komma att behöva det?
Fel plats, rätt tid
Graven är unik på flera vis. Det är den äldsta skelettbegravningen med bevarade ben i Västernorrland och en av endast tre undersökta neolitiska gravar. Neolitikum, eller bondestenåldern som den också kallas, är den tidsperiod då människor i allt högre grad börjar överge det nomadiska jägar- och samlarlivet.
De blir bofasta, börjar odla jorden och hålla tamdjur. Vid den här tiden uppförs en mängd så kallade megalitgravar i vad som nu är södra delarna av Sverige, allra flest i nuvarande Falbygden, mellan sjöarna Vänern och Vättern. Gånggrifter, hällkistor och dösar. Gemensamt är att de är imponerande konstruktioner uppförda av stora stenblock. Men den så kallade megalitkulturen nådde aldrig Norrland.
Ändå finns den där, hällkistan i Lagmansören med kvinnan och barnet. Hur gick det till? Och finns det fler som vi inte har upptäckt? Kan det rent av vara så att megalitkulturen introducerades österifrån och att graven i Lagmansören är en föregångare snarare än ett undantag?
Att väcka de döda
Något som blivit kännetecknande för vår egen tid, 100 år efter Gustaf Hallströms utgrävning, är vår förtjusning i att återskapa de dödas ansikten. Med nya kriminaltekniska metoder är det numera möjligt att skapa ansiktsrekonstruktioner utifrån 3D-skannade kranier
Otaliga är de modeller som presenterats och som aldrig upphör att fascinera museibesökare världen över. Fenomenet kommer om en tid förmodligen att betraktas som ett kulturarv i sig. I modellmakaren Oscar Nilssons verkstad fick även kvinnan i hällkistan ett ansikte och blev Kvinnan från Lagmansören med hela Västernorrland.
Hur lik sig är hon? Kanske är det något som bara framtidens nya tekniker kan komma att utvisa. Klart är att hon har tagit sig en lång väg i tid och rum. Från hällkistan vid Indalsälven, till lokalkändis, till morgondagens kulturarv.
FAKTA
På Västernorrlands museum står en rekonstruktion av Kvinnan från Lagmansören. Rekonstruktion betyder att en hyperrealistisk kopia av kvinnan skapas med grund i kraniets struktur som ger vägledning till hur ansiktet kan ha sett ut.
Rekonstruktioner utifrån denna metod kan berätta hur ansiktsdragen kan ha sett ut. Men det är fortfarande en tolkning. Vi vet fortfarande inte vilken hud-, hår- eller ögonfärg som Kvinnan från Lagmansören hade, eftersom DNA som togs var i för dåligt skick för att kunna utläsas. I det här fallet har val av hårfärg byggt på kvalificerade gissningar som gjorts utifrån övrig forskning som handlar om vilka grupper som kan ha levt och rört sig i Västernorrland vid den här tiden.