Historia
Det klassiska listverket har sitt ursprung i antikens arkitektur. Under den italienska renässansen på 1400-talet började arkitekter använda listverk inspirerade av antik romersk arkitektur. Romarna hade baserat sin arkitektur på de grekiska kolonnordningarna som i sin tur utvecklats från den egyptiska arkitekturen.
Kolonnordning är ett byggnadssystem som utvecklades under antiken. Kolonnordningen bygger upp och delar av byggnaden eller rummet i sektioner som framhävs av profiler. Kolonnordningen är indelad i tre huvuddelar: piedestal (botten) kolonn (mitten) och bjälklag (toppen). Respektive del är uppbyggda av ytterligare 3 delar med bottenparti, mittparti och topparti. Piedestalen är indelad (nedifrån och upp) i sockel, liv och krön. Kolonnen är delad i bas, kolonnskaft och kapitäl. Bjälklaget i arkitrav, fris och kornisch. Det här systemet inspirerade och präglade det klassiska listverket. Exempel på kolonnordningens indelning finns kvar i vår arkitektur idag. Liknande piedestalen är exempelvis bröstning uppbyggd av tre delar med sockel, spegel (liv) och bröstlist (krön).
Även listprofilerna följer ett system som kan brytas ner till specifika former. De vanligaste formerna är hålkäl, scotia, stigande karnis, omvänd karnis, äggstav, pärlstav platt, platta. Genom att kombinera dessa former kan man bygga upp en listprofil.
Från 1500-talet spreds nya listverk och profiler. Över tid utvecklades profilerna synkront med de generella stilepokerna. På landsbygden, i torp och backstugor var listverk ofta enklare profilerade medan mer förmögna kunde bekosta mer utsmyckade lister. Listprofiler var även mer likformiga på landsbygden eftersom samma hyvlare vanligen anlitades. Aningen olika lister med samma profiltyp kunde även återanvändas för att spara på material och pengar.
På 1600-talet blev lister vanliga för att täcka skarvar. Dörr- och fönsterfoder täckte springor mellan vägg och karm och glipan mellan golv och vägg doldes med golvsockel. Dessa lister var handhyvlade.
Under barocken (ca 1660-1750) skulle arkitekturen vara dramatiskt och pompös, det speglade sig i foder med framspringande och underskurna karniser och höga, släta golvsocklar med en liten profil eller fasning i överkant. Taklister hade vanligtvis en enkel hålkälsprofil.
På 1700-talets mitt i samband med rokokon (ca 1750-1770) blev det populärt i borgarhus och herrgårdar med höga bröstpaneler på väggarna. Bröstpaneler var i regel låga, som mest upp till fönsterbrädet och bestod av ett ramverk med en fyllning i trä. Under rokokon blev lister mer detaljrika, foder hade en kraftig karnis med flera pärlstavar. Det tog en skarp vändning under gustaviansk tid (ca 1770-1810) då lister stramades till och profilen blev plattare och mer stilren.
In på 1800-talet var lister fortfarande brett ett hantverk; under seklets mitt kom ångsågen som gjorde det möjligt att maskinhyvla lister. Lister började fabriktillverkas och därmed standardiserade olika profiler.
Enkelheten i de gustavianska listerna fortsatte delvis under empiren (ca 1810-1850). Empirefoder var plattare med karnis eller större hålkäl. Taklister var nättare och kunde bestå av en enkel snedställd bräda. Många taklister hade ofta en svanhalsprofil (en hålkäl eller scotia följt av en stigande karnis). Golvlister blev lägre men fick däremot en aningen rikare profilering.
Med nyrenässansen under seklets andra hälft blev höga socklar populära igen. De kunde tillverkas i tre delar som sedan sammanfogades. Mot slutet av seklet blev fodren och taklisterna kraftigare och mer profilerade igen för att sedan bli successivt enklare under 1900-talet.
Varför är det viktigt?
Genom att veta vilka former som var vanliga under vilken tidsperiod och vilka de vanliga profiltyperna var är det möjligt att göra en tidsbestämning av lister utifrån när de tidigast kan ha tillverkats samt när de rimligen tillverkades. Listprofilen i kombination med kulör och tillverkningssätt (handhyvlat eller maskintillverkat) kan ge en ännu säkrare uppskattning.
Vid restaurering av äldre bebyggelse är kunskapen om olika tidsperioders listprofiler väsentlig. Lister är dels ett visuellt tecken för när ett objekt är byggt och eventuellt renoverat och är därmed ett underlag för tidsbedömning. Kunskapen gör det även möjligt att göra en historiskt korrekt och tidstrogen restaurering.
Text och bilder av Alias Wernöe som en del av ett examensarbete i utbildningen Byggnadsvård- Interiör och hantverk vid Träakademien, Yrkeshögskolan Höga kusten.