När ryssen kom till Maland

En ödesdiger dag i slutet av maj 1721 seglade ryssarna in i Alnösundet och satte omgående igång att urskillningslöst plundra och bränna alla gårdar i Skön och Alnö socknar. De så kallade rysshärjningarna var en del av det Stora Nordiska Kriget och hade som syfte att tvinga Sverige till eftergifter i fredsförhandlingarna. Gästgiveriet var en av de gårdar som stod i ryssarnas väg och som brändes ned till grunden. Kvar bland askan efter husen och i de inrasade källarna blev allehanda husgeråd, bestick, verktyg av olika slag, kritpipor, mynt och matrester. En liten trefotsgryta blev så varm i den våldsamma branden att den förglasades.

Det var gamla anor som gick upp i rök den dagen. Redan från 1600-talets mitt drevs gården som gästgiveri av änkan Liva Persdotter. Margreta Bröms tog över kring sekelskiftet och år 1705 övertogs ägorna av landsskrivaren Jacob Scharman. När han kort därpå gick bort av okänd anledning föll det på hans änka, Christina Nordström, att driva gästgiveriet vidare. I egenskap av änka var hon en myndig kvinna vilket gav henne rätt att äga gästgiveriet. Paret tycks ha haft det förhållandevis gott ställt. Det vittnar ett vackert utsmyckat knivskaft i holländsk stil från tidigt 1600-tal om. Skaftet föreställer en säckpipeblåsare och är klätt i svart, vit och blå emalj. Ett litet lyxföremål som kanske inte vem som helst hade råd med.

På gästgiveriet serverades mat på dekorativt glaserade tallrikar i rödgods, fajans och majolika. Några av skålarna och tallrikarna hade tillverkats lokalt i en keramikverkstad i Ljusta inte ens en kilometer söder om gästgiveriet. Starköl tappades upp ur tunnor med ett tuppformat tappvred och serverades gästerna i höga passglas. Då och då tappade någon ett mynt som försvann ned mellan golvspringorna.

Rök steg från gästernas kritpipor. En person verkar ha tröttnat på ständigt utslitna pipor och kommit på snilledraget att snida ett piphuvud i täljsten. Skaftet har karvats ned för att passa i huvudet och kunde vid behov enkelt bytas ut. Under golvet huserade råttorna oberörda av gästernas trampande. Deras små kranier har bevarats ända till våra dagar. Många kvarlämnade fingerborgar vittnar om handarbete. Kanske var det Liva eller Christina som passade på att brodera om kvällarna, i oljelampans dunkla sken. Inte mycket ljus letade sig in genom de gröntonade fönsterrutorna.

I 16 år drev Christina gästgivargården i Maland, ända fram till dess abrupta och tragiska slut. Men hur gick det för henne? Förgicks hon i lågorna eller klarade hon sig med livhanken i behåll? Vi finner en del av fortsättningen på berättelsen i en befallningsmansrapport över skador från rysshärjningarna 1721. Rapporten nämner Christina vid namn och att hennes egendom brändes ned. Värdet på byggnader och lösöre uppgick till sammantaget 2 783 riksdaler vilket var bland de högsta i socknen. Det är inte helt orimligt att tro att hon överlevde branden. 

Hösten 2020, nästan 300 år senare, var museets arkeologer på plats i Maland för att undersöka området inför bygget av ett nytt järnvägsspår. Christina och hennes gästgiveri var då sedan länge bortglömda. Men allt eftersom fler fynd och byggnader kom i dagen väcktes misstankarna om vad det kunde ha varit för slags gård. Brända stockar visade att en del av byggnaderna brunnit ned och det yngsta påträffade myntet från gästgiveriets dagar är talande nog från 1720. En kuslig ledtråd till gästgivargårdens slutliga öde. År 2021 kunde arkivforskning bekräfta misstankarna och så kom det sig att gästgivargården i Maland, exakt 300 år efter ödeläggelsen, åter trädde fram ur historiens dunkel. 

En kuriös detalj är fyndet av en del av ett överarmsben från en människa i matjorden över lämningarna efter gästgiveriet. Det har ingenting med gästgivargården att göra. Benets ägare dog någon gång mellan åren 1278 och 1394. Hur det hamnade där får vi nog aldrig veta, men mest troligt har det med årens lopp och tyngdkraftens inverkan vandrat ned från den medeltida kyrkan som låg på berget söder om gästgiveriet.