Jenny Sahlbergs riddräkt - kvinnligt ridmode från 1800-talet

Dagens ridkläder ser väldigt annorlunda ut från 1800-talets ridmode. Först under första hälften av 1900-talet började kvinnor använda ridbyxor – i alla fall ridbyxor utan kjol till. Ridbyxor för kvinnor i Europa har nämligen funnits sedan åtminstone 1800-talet, men de skulle bäras under långa kjolar. Jenny Sahlberg, som en gång i tiden bar denna dräkt när hon red på markerna utanför Kramfors, hade säkert också tillhörande byxor och ridhandskar. 

Den här dräkten är från sent 1800-tal. Under århundrandet varierade riddräkten något i utseende och följde tidens modeideal. En del saker var däremot konstanta: en skräddarsydd figurnära jacka enligt tidens ideal, och en lång släpande kjol som hängde längs med hästen sida och över kvinnans ben. Riddräkterna var tillverkade för att användas till damsadel, med benen på samma sida. Med de långa, ganska snäva kjolarna kan man tänka sig att kvinnornas rörelseförmåga försvårades. Kjolarna var dock sydda för specifikt ridning, och var därför fållade på ett sätt så att de inte skulle fastna om ryttaren råkade ramla av hästen. Ridbyxorna under kjolen skyddade dessutom ryttaren vid fall. 

För att lättare kunna gå runt i dräkten fanns ofta en ögla och knapp för att lyfta och fästa delar av kjolen, så att den inte släpade fullt lika mycket på marken. En del kjolar hade också insydda tyngder för att hindra kjolen att blåsa upp under ridturen. På bilden kan du se hur kjolen släpar något på golvet men troligtvis släpade den ännu mer när Jenny, som enligt hennes släktingar var ganska kort, hade dräkten på sig.  

Ridning var länge ett nöje för överklassen, men under andra hälften av 1800-talet spred sig ridning även bland övre medelklassfamiljer. Det nya idealet för riddräkterna blev ett enklare utseende med mindre detaljer. Dräkterna skulle vara mörka, gärna svarta, till skillnad från äldre modet som istället var ljusare och lekfullare. Tyget kunde variera, men det vanligaste materialet var ullfilt, vilket även denna dräkt troligtvis är tillverkat av.

Både män och kvinnor förväntades bära hatt under ridturen. Liksom dräkten så förändrades även ridhattens utseende över tid och under 1900-talet byttes den ut mot ridhjälmen. Hatten som visas i montern följde med riddräkten i samband med donationen till museet. Vi vet inte med säkerhet om hatten har använts till just den här dräkten, men det är inte omöjligt.

Jenny Sahlberg (född Qvist) föddes i Strömnäs 1874 och dog 1968. Hennes pappa Nikolaus Donatius Qvist var disponent för Strömnäs AB, ett stort sågverk i Ådalen som han även var med och grundade år 1871. När Nikolaus lämnade bolaget efterträddes han av Jennys man,  
Axel T Sahlberg.  

Jenny bodde i hela sitt liv på Strömnäs herrgård, inte långt ifrån herrgården i Nensjö som riddräkten kommer ifrån. Nensjö herrgård ägdes av Strömnäs AB men förvärvades av Jennys syskon Nils och Elna Qvist under 1930-talet i samband med att Stömnässågen avvecklades. Gården användes sedan som sommarresidens av Nils och Elna, och gick sedan i arv till Jennys dotter Brita Bäcklund. 

I Västernorrland är Nils och Elna kända för sina resor och sin stora konstsamling som de donerade till Härnösands stad under 1960-talet. Samlingen består av nästan 500 konstverk och i den ingår verk av både svenska och internationellt erkända konstnärer, så som exempelvis Chagall, Matisse, X:et Erixon och Ernst Josephson.

Förutom riddräkten har museet i sin ägo flera klänningar och dräkter som har tillhört både Jenny och Elna, skräddarsydda både i Härnösand och Stockholm av högsta kvalitet och som följde tidens mode. En av kavajerna har tillhört Jennys man, Axel. I den ligger en handskriven papperslapp av Jenny som beskriver hennes första möte med blivande maken:

”I denna kostym gjorde Axel Sahlberg sitt inträde på Strömnäs den 5 oktober 1891 och avgjordes mitt öde.” - Jenny Sahlberg

Riddräkten är skänkt till museet av släktingar till Jenny Sahlberg.