En tid av förändring
I älvdalen vid Ångermanälvens västra strand ligger den lilla byn Björned. Här har människor levt sina liv och begravt sina döda i mer än tusen år. De som dött var aldrig långt borta. Under järnåldern lades deras vitbrända ben till vila alldeles nära gården, under högar av jord. Med sig fick de smycken och redskap till livet efter detta.
Men även det som byggts för att bestå förgås. Århundraden av jordbruk har idag utplånat spåren av flera av de en gång så synliga gravhögarna. Kvar finns sotiga, runda rännor, dolda för världen under tjocka lager matjord.
För omkring tusen år sedan svepte förändringens vindar över Björned. En ny tid stod för dörren. De gamla gudarna försköts alltmer till förmån för en ny religion. Spåren av religionsskiftet är kanske som tydligast i behandlingen av de döda. Istället för att slukas av eldens lågor skulle de nu jord åter varda.
En ny gravplats anlades. Men förfäderna i sina gravhögar var ständigt närvarande, överblickande de prydliga raderna av nya gravar. Männen lades i söder, kvinnorna i norr och barnen i väster – på rygg och åt samma håll, redo att kunna resa sig mot öster när den yttersta dagen var kommen.
Gravgåvor ansågs inte längre nödvändiga, en liten kniv kunde man sträcka sig till att lägga ner i träkistan. Döden kan tyckas ha blivit mer anonym, men man fortsatte att göra åtskillnad på de döda.
De osynliga framträder
De kristna som begravts i Björned har troligen bott på en närbelägen gård. Kanske kunde de från älvstranden skymta Styrnäs gamla kyrka med två torn en bit nedströms. Eller så hade de en egen liten gårdskyrka i trä. Idag finns inga fysiska spår av en sådan byggnad, men en tom yta mellan gravarna antyder att den kan ha funnits.
Antalet gravlagda män är långt fler än kvinnorna. Det kan förklaras med att en stor del av ytan norr om den möjliga kyrkan inte har undersökts arkeologiskt. Där kan man förvänta sig att hitta kvinnorna. Män och kvinnor hade separata ingångar i de tidigkristna kyrkorna och gravlades därefter.
Under järnåldern är barnen nästintill osynliga för arkeologerna, men med kristendomens intåg träder de fram i ljuset. Barngravarna i Björned är många och minner om en tid med hög barnadödlighet. De Björnedbor som hade turen att överleva till vuxen ålder åt bra, både säl och fisk, men led ändå av krämpor. Inflammerade och nedslitna tänder tycks ha varit vardag, liksom stela och onda leder. Att slippa hål i tänderna var nog en klen tröst. Livet var slitsamt och medellivslängden kort.
Omkring 60 av gårdens invånare lades att vila på det lilla gårdsgravfältet under en period av 250 år, från 900-talet till 1200-talet. Detaljer på skeletten skvallrar om släktskap med varandra. Endast en man saknar de andras genetiska särdrag. Han har blivit slagen i huvudet, över vänster öga. Denne man är den ende av de begravda som blivit uppenbart utsatt för våld.