Sydsamisk världsåskådning

Dagens samiska relation till markerna och naturen baseras och relateras i hög grad på tidigare generationers relationer och världsåskådning. Det första som bryter mot en norsk, svensk, eller västerländsk syn idag är kanske den omvända synen på centra och periferi. För samer generellt är markerna själva centrat. Bostaden i lokalsamhället eller i staden utgör periferin. Det är i markerna det händer, där är centrum.  

En annan del som ofta skiljer är den tacksamhet som uttrycks för tidigare generationers verksamhet i områdena som brukas. En tacksamhet över att områdena finns kvar och vad naturen ger människorna. Det vanligaste offer som gjorts och kanske än idag görs, är tackoffer till markerna för det man får därifrån. En mening som hörs emellanåt är: ”Att bruka markerna utan att förbruka dem för de som kommer efter och ska ta över”. 

Samisk kultur har genom historien visat sig mycket motståndskraftig. Trots att man lika tidigt som den övriga skandinaviska befolkningen kom i kontakt med kristendomen överlevde många gamla tänkesätt och värderingar.  

Många samer relaterade till de områden de rörde sig i; fjäll och berg från kust till inland. Släktingar, förfäder, historier och myter knöts till vissa fjäll, sjöar och områden. Släktens historia i olika områden gav också deras efterkommande rättigheter i dessa områden. I varierande grad fanns en uppfattning om att ens förfäder bodde i vissa fjäll och att de kunde komma fram och vara till hjälp för de nu levande. Prästernas förhör av samer visar att man fram till 1700-talet kallade på sina saajvh, förfäder, i de södra delarna av Saepmie, om man ville ha hjälp dem. 

 Vattnet från de heliga bergen, fjällen, sjöarna och älvarna ansågs också besitta värdefulla krafter. Det framgår bland annat av missionärernas uppteckningar från 1700-talet. En av de norska prästerna och missionärerna, Hans Skanke, gjorde en ordlista över samiska ord som var viktiga för missionärerna att förstå när de samtalade med samerna. Om saajvh nämner han ett antal begrepp, bland annat «Saiwo – sjatze, ded vand som falder ned af Lappernes helligede Bjerge». 

Saajvh var på 1720-talet, enligt vad missionärerna fick höra från många samer, kända som hjälpare i form av fysiska varelser. De såg ut som människor men var något kortare och deras kläder var ofta i de samiska färgerna gult, rött, blått och grönt, eller grått.   

Saajvh kallade man till sig vid behov. De bidrog med hjälp och kunskap till de levande. Särskilt nåejtieh, nåjderna, var övertygade om att de fick hjälp av tidigare nåjder, som levt som saajvh i berg och fjäll. De var också övertygade att de själva skulle fortsätta livet efter detta på samma vis. 

Efter att kristendomen fick större inflytande under 1700-talet, bland annat genom von Westens och andra prästers demonisering av samisk världsuppfattning, förändrades synen på saajvh. De blev därefter mer lika den norska och svenska folktron kring vitterfolk eller huldrefolk. Det vill säga ett parallellt osynligt folk som kunde dyka upp vid vissa tillfällen – kanske för att hjälpa eller varna – men de var inte längre några som man själv kallade på. 

I nordvästra delarna av Ångermanland finns flera berg som omtalas som heliga i samiska sammanhang i historisk tid, bland annat i trakterna av Björna. Älvarna som går genom länet kan mycket väl också setts som heliga eftersom det finns en koppling mellan dem och heliga fjäll. Inte minst är Jeanoe, Storälven – det vill säga Ångermanälven – en sådan älv med sitt stora avvattningsområde i fjällkedjan; ända från Byrkije/Børgefjell och Ransarån i norr ner till Jinjevaerie/Hotagsfjällen och Ströms Vattudal i söder. 

Landskapens älv- och sjösystemen kring de heliga fjällen ingick i ett kraftladdat fält visar uppteckningarna. «Saivo Neide Bergsqvinnor, som med deras Saivo-kiatse (bergsvatn) indwiar Noiden, när han i begynnelsen skal anamma Saivo-Olmai i sin tiäniste, og sädan en og annan tijd gifwer honom samma Saivo-kiatze dricka när han skal begiwa sig i stred mot andra Noidar til at pröfwa sin styrkia» (citat från Bäckmans 1975:58). 

Att vattnet som kommer från de heliga fjällen har speciell betydelse syns också i den ordlista som Hans Skanke gjorde på 1700-talet. Om saajvh nämner han ett antal begrepp, bland annat: «Saiwo – Sjatze, ded vand som falder ned af Lappernes helligede Bjerge» (citat från Bäckmans 1975:59). 

Bäckman (1975:136–137) tolkar denna, bland flera prästers återkommande uppgift om ”sàjva” och ”passeware-niejdek” (de heliga fjällens kvinnor) som gav nåjden vatten under hans färder och strider, som att de kan ha sin motsvarighet i de kvinnor som genom sin sång ledde nåjdens frisjäl tillbaka till hans kropp efter hans resor i de andra världarna. I en annan passus beskriver den samiske religionshistorikern Louise Bäckman nåjdens trans som en delvis fullt synbar fysisk kamp: 

«Under den strid som rentjuren utförde i shamanens ställe var dock dennes lekamen med, ty under stridens gång stärktes eller försvagades nåjdens kropp, för att slutligen dö om tjuren inte lyckades övervinna sin motståndare, som var en konkurrerande shamans rentjur. Utmattades nåjden under denna strid stärktes han med vatten från de heliga fjällen, sájva-cazie, vilket de heliga fjällens kvinnor gav honom att dricka» (Bäckman 1975:116–117).

Utifrån källorna och Bäckmans resonemang tycks det som att de heliga fjällen även bidrog till heliga områden i den lägre terrängen, framförallt de älvar- och sjösystem som hade sina källor från heliga områden. Några av dessa älvar har kvar ett tydligt namn, bissie, helig. Namnet berättar om och kanske varnar för kraftfulla vatten genom förleden bissie – som i Bissiedurrienjohke.  

Vilka var då de heliga fjällens kvinnor som gav nåejtie, nåjden, vatten vid behov? Var de fysiskt närvarande och tillhörde samma sijte som bodde i området där det «heliga vattnet» kom ifrån? Eller åsyftas kanske Maadteraahkas tre döttrar, som är hjälpare åt nåejtie: Saaraahka, Oksaahka och Joeksaahka? Oavsett svaret så får vi i alla fall en utökad förståelse i form av att det immateriella kulturarvet går utöver de heliga fjällen och ner i dalarna. 

Centralt i missionsinsatsen var att få bort samernas nåejtieh, nåjderna – de andliga ledarna, botarna och förmedlarna mellan människorna och den andra sidan. Den samiska synen på landskapets innehåll med olika rådare och hjälpare betraktades som avgudadyrkan och hedendom.  

Nåejtieh hade en stark ställning i det samiska samhället genom sin roll, sina kunskaper och sin historiska koppling till de heliga områdena i markerna. I princip all andlig kunskap som vilade på samiska traditioner och som utövades – från betydelsen av möten med olika djur till förekomsten av heliga träd, men särskilt bruket av gievrie, trumman – stämplades som ett direkt samröre med onda makter, som djävulen själv stod bakom.  

Heliga platser, områden och traditioner dokumenterades av prästerskapet i syfte att dels legitimera missionen mot samerna inför kyrka och stat (kung), dels stigmatisera och argumentera mot traditionella uppfattningar i möten med samerna. Dokumentationen blev generaliserad och riter beskrivna som mer strikta än de oftast var.  

Den samiska världsåskådningen vilade på muntlig tradition och varierade mellan olika områden. Periodvis ansågs vissa saker viktigare och mer verksamma än andra. I stort kom dock det mesta att bekräftas kring de sydsamiska traditionerna, bland annat genom ett frågeformulär som cirkulerade och de förhör som hölls med samer i Västernorrland under första halva av 1700-talet. Hela spektret som ingick var troligen omöjligt att fånga upp med pennan – trots att von Westen i mars 1723 skrev 200 ark om samernas världsåskådning, eller avgudadyrkan som han kallade det, under sin vistelse i Snåsa på Kroksgården (prästgården). 200 handskrivna ark motsvarar ca 400 handskrivna A4 sidor. 

 
Text: Erik Norberg, samisk forskningsansvarig, Saemien Sijte, Sydsamiskt museum och kulturcenter.