En plats man återvänt till
I trakten som nu heter Valla, på en svagt sluttande plats med utsikt bort över Selångersdalen och en liten havsvik, gjorde någon upp eld redan under bronsålderns sista fas, omkring 500 f.Kr. Förmodligen lagade man mat. Men ingenting tyder på att det då rörde sig om en fast bosättning.
Ett långhus och en offrad järnkittel
Ett antal hundra år senare, under förromersk järnålder, ser vi ytterligare spår efter matlagning. Men också möjligen någon form av byggnation, kanske en hydda. Kanhända var det vid denna tid man påbörjade arbetet med att uppföra ett långhus på platsen. Det stod klart för ungefär 1 500 år sedan, under den så kallade folkvandringstiden. Ett kvarglömt skavjärn vittnar om att snickeriarbete utförts.
En yta parallellt med husets nordvästra långsida hägnades troligen in. Inom denna yta grävdes två depåer med spadformade ämnesjärn prydligt ned i marken. Någonstans på boplatsområdet placerades även en stor kittel i järn, uppochnervänd över ytterligare nio ämnesjärn, eventuellt som ett offer.
Brand och utsuddade spår
En dag brann långhuset ned. Det var någon gång under vendeltid, 550–750 f.Kr. Vallagården byggdes inte upp på nytt och platsen förblev till synes övergiven fram till dess att ett båtsmanstorp uppfördes längre ned på området, någon gång under 1700-talet. Även under 1800-talet var platsen i bruk, men i vilken omfattning är oklart.
I modern tid har den flacka sluttningen plöjts och odlats och spåren efter Vallaboplatsen har sakta tunnats ur. Det var vid sådant plöjningsarbete som hemmansägaren Nils Wallmark på 1950-talet fann järnkitteln och de nio ämnesjärnen som begravts. Omkring ett halvt sekel senare planerade Trafikverket för en ny sträckning av E14 – och det var så det kom sig att Vallagården undersöktes arkeologiskt.
Vallagårdens roll – samhällselit eller mellanhand?
Det stora långhuset på omkring 35 meter var byggt i furu, med lerklinade detaljer och en central härd. Det är speciellt på flera vis. I mellannorrländsk folkvandringstid var den sociala hierarkin i samhället som störst och en teori är att en persons rang bland annat visades genom husens storlek.
Ämnesjärnen och kitteln är ytterligare en indikation på gårdens betydelse. Sammanlagt har 70 ämnesjärn påträffats på platsen, vilket är det hittills största fynd som gjorts i Medelpad. Nationellt räknat är Vallafyndet det sjätte största.
Vallakitteln tycks vara samtida med järnkitteln som hittats i en grav på det relativt närbelägna Högomgravfältet. Gravarna i Högom tros representera det skikt i samhället som hade allra högst status. Högarna har klassats som kungshögar, de största av den sorten i Västernorrland. Likheterna mellan dessa två kittlar gör det rimligt att tro att även Vallakitteln var ett högstatusföremål.
Rimligt är att ämnesjärnen i Valla skall kopplas samman med långhuset. Att hitta ämnesjärn i så nära anslutning till bebyggelse är ovanligt. Det leder till slutsatsen att Vallagården torde ha haft en speciell betydelse.
Frågan är om de boende på Vallagården hörde till det övre samhällsskiktet och ägde kitteln, eller om gårdens invånare snarare tillverkade högstatusföremål åt samhällseliten?
Kanske var gården, likt ämnesjärnen själva, mellanled mellan två ting? Närheten till viktiga kommunikationsleder kan betyda att Vallagården varit en del i ett nätverk av handelsleder mellan kust och inland – och samtidigt upprätthållit sociala strukturer med elitens makt och status.
Och kvar i jorden blev järnen
Vad hände till sist med Vallagården? Varför övergavs den och varför lämnades de värdefulla ämnesjärnen kvar i jorden? Anledningarna kan vara flera. Kanske hände något så plötsligt att husets invånare hastigt fick ge sig av utan att hinna få med sig sin nedgrävda förmögenhet. Kanske planerade man att komma tillbaka men förolyckades, varpå depåerna föll i glömska.
Ytterligare ett alternativ skulle kunna vara att ämnesjärnen av någon anledning föll i värde och därmed inte längre behövdes. Det mest rimliga är kanske dock att det rör sig om offerdepåer. De skulle då vara avsiktligt nedgrävda och inte avsedda att tas upp igen. I och med nedläggandet kunde berättelser om och föreställningar kring ämnesjärnen vävas samman med gården och platsen.