Efter att kroppen hade kremerats och olika begravningsceremonier ägt rum, samlades en del av benen tillsammans med föremålen i en Vestlandskittel. På platsen där kremeringen skett byggdes en omsorgsfullt konstruerad stenkista av flata hällar, komplett med både golv och tak. Vestlandskitteln placerades i stenkistan och sveptes slutligen in i näver som ett sista skyddande lager.
Ovanpå stenkistan byggdes en cirkelformad konstruktion av stora stenar, som hade släpats till platsen och noggrant placerats ut som en tät cirkel – en struktur känd som ett kärnröse. Utanför detta restes kantställda stenar i en cirkel en bit ifrån kärnröset för att bilda en kantkedja. Slutligen täcktes hela gravanläggningen med ett flera meter tjockt lager av jord.
I närmare 1 600 år låg graven orörd, bevarad av tiden, tills den slutligen undersöktes 1916 i samband med byggnationen av Ostkustbanan.
Vad är en Vestlandskittel?
Kittelgravskicket, där den kremerade individen läggs i en så kallad Vestlandskittel, är en ovanlig gravtradition i Sverige. Namnet "Vestlandskittel" kommer av att dessa först uppmärksammades på Vestlandet i Norge. Gravskicket har påträffats i närmare 78 gravar på Vestlandet i Norge, nio i Medelpad, två på Gotland och en i Danmark. Det finns även kittlar från samma tidsperiod i andra delar av Sverige, men dessa har inte använts som gravurnor.
Vestlandskittlar användes under en period av cirka 300 år, för omkring 1 500–1 700 år sedan. De är tillverkade av brons eller koppar och samtliga är importerade från de romerska provinserna. Vestlandskittlarna placeras i rösen eller gravhögar, antingen i nyuppförda gravhögar eller som sekundärbegravningar i äldre gravar, ofta så gamla som från bronsåldern.
I gravarna är Vestlandskitteln vanligen innesluten i en liten kista av stenhällar, ofta placerad ovanpå ett brandlager – sannolikt resterna av själva kremeringen. Näver från björk förekommer frekvent i dessa gravar och har använts för att slå in hela stenkistan, som ett lock till kitteln eller som omslag runt de brända benen.
Vad och vem begravdes i Vestlandskittlar?
I de fall där benmaterialet har kunnat analyseras framgår det att både män och kvinnor av olika åldrar har lagts till vila i dessa kittlar. Det är heller inte enbart människor som har begravts på detta sätt – i de flesta gravar har man funnit en blandning av människoben och djurben. Dessa härrör från både tamboskap, såsom svin, nötkreatur och vilda djur. Det vanligaste fyndet av vilda djur är rester av björnklor, vilket tyder på att den avlidne kan ha varit lagd på en björnfäll.
Under denna period hade gravgåvor en stor betydelse, och i kittlarna har olika föremål påträffats. Bland dessa finns dräktdetaljer, smycken, sländtrissor, benpilspetsar, keramik och vackert dekorerat glas. I de norska gravarna har även hasselnötter påträffats. Dessutom har det vid vissa fall förekommit mossa, som kitteln vilat på. Föremålen var relativt få men värdefulla och var dyrbara gåvor till den avlidne.
Varför begravdes människor i Vestlandskittlar i Norden?
Anledningarna till att vissa individer fick denna typ av begravning har med stor sannolikhet varierat under de sju generationer som gravskicket var i bruk. Under dessa 300 år genomgick omvärlden stora förändringar. Romarriket, där kittlarna tillverkades, föll samman, och folkvandringstidens oroligheter började mot slutet av perioden att påverka människorna i Medelpad.
En teori är att några av de som begravdes i Vestlandskittlar var skandinaviska legoknektar som stupat i tjänst på kontinenten, varpå deras brända ben skickades hem i kitteln. Alternativt kan tidigare legoknektar, efter att ha återvänt hem, ha fått sin sista vila i en kittel som en hedersbetygelse.
En annan möjlig tolkning är att kittlarna, som var dyrbara och troligen sällsynta under perioden, fungerade som en statussymbol. Att begrava en släkting, eller själv låta sig begravas i en Vestlandskittel, kan ha varit ett sätt att upprätthålla makt och social rang.
Det är också intressant att gravskicket ofta anknyter till äldre traditioner. Hällkistor, gravrösen och sekundära begravningar i redan existerande äldre gravhögar tyder på att man anpassade sig till nya influenser, men samtidigt behöll grundläggande rituella praktiker från bronsåldern. Gravarna vittnar även om täta kontakter söderut mot kontinenten – men framför allt om de starka banden mellan Medelpad och det norska Vestlandet.